Idag har vi varit på vålbacken å ridit. Jag va på väldigt bra humör för vi skulle hoppa, tills jag fick höra att jag skulle hoppa Otello, pållen jag flög av å gjorde illa nacken sist jag hoppade han... Taggfisken i magen började växa och det hjälpte inte precis när jag fick höra att vi skulle va ute.
Det härligaste som finns är fan att rida utomhus, speciellt hoppa. Men så känndes det verkligen inte idag. Hela uppvärmningen satt jag å oroade mej och dom första hindren började med vägran, jag blev fan rädd för mej själv jag har aldrig varit så rädd för att hoppa. Jag har aldrig varit med om att det har varit jag som har behövt be läraren att sänka hindren, tvärt om. Men sen vet jag inte vad som hände, jag tror att jag bestämde mej för att jag skulle över iaf, och med lite hjälp av en skrikande ridlärare "kolla frammåt!", "höj händerna!", håll i han!" haha, så kom jag iaf över och mitt självförtroende höjdes rejält så sen tog jag mig igenom hela banan på rätt höjd och helt utan några tvekningar.

Det var nog den härligaste känslan jag någonsin har haft och det kommer jag leva på länge ;)