Målarn ;P

Idag har jag hjälpt pappa å måla läkt (Pappa höll på å garva ihjäl sig när jag kallade det pinnar)
Alltså jag kanske ska bli målare eller byggarbetare eller någe, hetare kläder har jag ju aldrig haft på mig. I pappas trasiga, skitiga men otroligt sexiga snickarbyxor och en av pappas t-shirts med bästa passformen någonsin kan man ju gå vart som helst och alla killarna skulle dregla efter mej. Fast det kanske inte skulle va så shysst mot alla dom andra tjejerna, dom kommer ju bli jätteavundsjuka å hata mej. Och så skulle det bli bråk bland killarna om vem som ska få mej å sen har jag startat värsta hatkriget i hela Serige. Näe, jag ska nog va omtänksam å fortsätta va som vanligt så att alla andra kan få en chans också.
Gud va snäll jag känner mej nu, jag har gett upp hela min karriär av omtanke till alla andra.
Ja men jag va nog lite duktig också iaf, pappa ska ju betala räningen från HM pga mina målarskills, för jag antar att det inte berodde på min otroliga sexighet. Äckligt annars... haha


Ja...

Hmm, nu har jag en känsla i mig att jag bara skulle vilja skriva av mig, jag har väldigt mkt som skulle behöva få komma ut men jag kan inte sätta ord på det. Jag har sån lust å bara va jättedjup å skriva precis vad jag känner men jag vet ju inte hur jag känner... men det känns tungt på nått konstigt vis. Alltså jag är inte ledsen eller nått sånt, tror jag, det känns bara som om jag skulle vilja att vissa saker va lite annnorlunda. Fan vad jobbigt, jag vet inte vad jag ska skriva... Äh skit samma.

Onsdag

Idag har vi varit på vålbacken å ridit. Jag va på väldigt bra humör för vi skulle hoppa, tills jag fick höra att jag skulle hoppa Otello, pållen jag flög av å gjorde illa nacken sist jag hoppade han... Taggfisken i magen började växa och det hjälpte inte precis när jag fick höra att vi skulle va ute.
Det härligaste som finns är fan att rida utomhus, speciellt hoppa. Men så känndes det verkligen inte idag. Hela uppvärmningen satt jag å oroade mej och dom första hindren började med vägran, jag blev fan rädd för mej själv jag har aldrig varit så rädd för att hoppa. Jag har aldrig varit med om att det har varit jag som har behövt be läraren att sänka hindren, tvärt om. Men sen vet jag inte vad som hände, jag tror att jag bestämde mej för att jag skulle över iaf, och med lite hjälp av en skrikande ridlärare "kolla frammåt!", "höj händerna!", håll i han!" haha, så kom jag iaf över och mitt självförtroende höjdes rejält så sen tog jag mig igenom hela banan på rätt höjd och helt utan några tvekningar.

Det var nog den härligaste känslan jag någonsin har haft och det kommer jag leva på länge ;)


RSS 2.0